Här ser man Tommy, Birger och Sven.
Här ligger gräset på tork, Tommy har kört slåtterbalk och Sven har slagit med lie. Agneta, Siv och Kristina räfsade
Nedan ser ni en av ängens innevånare Vinbärssnäckan.
Tack Birger för att vi fick låna din traktor. Det är viktig att forsla bort det torkade höet efter slåttern vid ängsskötsel. Ängen ska inte gödlslas med organiskt material.
Tommy med brorsbarnet Sara pustar ut i hölasset.
Under sommaren deltog ängscirkeln i Torslunda hembygdsförenings sommarfest. Siv med flera hade gjort fina posters där man kunde studera arbetet med att bevara ängen.
Tack Birger för att vi fick låna din traktor. Det är viktig att forsla bort det torkade höet efter slåttern vid ängsskötsel. Ängen ska inte gödlslas med organiskt material.
Tommy med brorsbarnet Sara pustar ut i hölasset.Under sommaren deltog ängscirkeln i Torslunda hembygdsförenings sommarfest. Siv med flera hade gjort fina posters där man kunde studera arbetet med att bevara ängen.
Undertecknad ser med tillförsikt fram emot hösten, nu när så många fler kan göra inlägg kommer bloggen att bli mera levande. Vi välkomnar fler intresserade deltagare. Som Kristina skrev kommer vi att fokusera mer på ängens/bygdens historia. Jag började läsa på vår hemläxa i Torslundaboken del 1 och eftersom jag kommer att göra julosten i morgon kväll fastnade jag för följande berättelse:
Ur kapitlet ”Livet i helg och söcken i en torslundaby vid sekelskiftet.”
Anders Olsson och Einar Söderquist
Ett särskilt festligt tillfälle på sommaren eller hösten var ostkalaset. Ostmjölken byttes mellan gårdarna, för att man på en gång skulle få en ordentlig samling ostar. Det var icke bara hemmansägarna, som bytte mjölk, många, många fler skulle beredas tillfälle att fylla sitt behov av ost. Det var barnmorskan, den som skötte kyrkogårdarnas gravar, skomakaren, skräddaren, smeden etc. Bondmororna gåvo ofta en finkänslig invit i ungefär följande ordalag.: ”Stöt på mej då du ska osts, så får jag kom te dej me lite mjölk.”
Det kunde samlas 10-20 kvinnor med var sitt mjölkspann, och det kunde bli ganska många och stora ostar. Ostningen gick så till, att mjölken uppvärmdes till ungefär 37 grader i stora kopparkittlar, varefter stycken av det hemberedda löpet tillsattes. När mjölken ”skurit sig”, som termen hette, pressades ostmassan ner i runda flätade korgar, som beklätts med duk. Den fetaste vasslan tillvaratogs för sig och kokades tillsammans med korngryn till ”vasslegröt”, en erkänt god ananrättning.
Ostkalasen voro i regel mycket glada tillställninga, till vilka man sökte sig, även om det var klent med möjligheterna att ha med sig mjölk. Det var en gumma som hette Vendelmaria. Hon hade visserligen en ko, men den stod sin. Till ostkalaset kom gumman likafullt medförande en stor kruka som hon överlämnade till värdinnan som tackade och tog emot. Då man lyfte på locket fann man den ena krukan inuti den andra i en lång rad, och i den innersta fanns en liten blomma. Vendelmarias gåva togs emot med glädje och hjälpte till att höja stämningen på kalaset.
Anders Olsson och Einar Söderquist
Ett särskilt festligt tillfälle på sommaren eller hösten var ostkalaset. Ostmjölken byttes mellan gårdarna, för att man på en gång skulle få en ordentlig samling ostar. Det var icke bara hemmansägarna, som bytte mjölk, många, många fler skulle beredas tillfälle att fylla sitt behov av ost. Det var barnmorskan, den som skötte kyrkogårdarnas gravar, skomakaren, skräddaren, smeden etc. Bondmororna gåvo ofta en finkänslig invit i ungefär följande ordalag.: ”Stöt på mej då du ska osts, så får jag kom te dej me lite mjölk.”
Det kunde samlas 10-20 kvinnor med var sitt mjölkspann, och det kunde bli ganska många och stora ostar. Ostningen gick så till, att mjölken uppvärmdes till ungefär 37 grader i stora kopparkittlar, varefter stycken av det hemberedda löpet tillsattes. När mjölken ”skurit sig”, som termen hette, pressades ostmassan ner i runda flätade korgar, som beklätts med duk. Den fetaste vasslan tillvaratogs för sig och kokades tillsammans med korngryn till ”vasslegröt”, en erkänt god ananrättning.
Ostkalasen voro i regel mycket glada tillställninga, till vilka man sökte sig, även om det var klent med möjligheterna att ha med sig mjölk. Det var en gumma som hette Vendelmaria. Hon hade visserligen en ko, men den stod sin. Till ostkalaset kom gumman likafullt medförande en stor kruka som hon överlämnade till värdinnan som tackade och tog emot. Då man lyfte på locket fann man den ena krukan inuti den andra i en lång rad, och i den innersta fanns en liten blomma. Vendelmarias gåva togs emot med glädje och hjälpte till att höja stämningen på kalaset.
Vid pennan Lisa Tengö
